Nyligen berättade en gammal bekant/kompis att han som tonåring hade en crush på mig. Det där med att vuxna män i efterhand berättar hur förälskade de varit i mig när vi var yngre har hänt förut.
Det är så konstigt med tanke på att jag aldrig varit vare sig cool eller populär. Jag kan inte låta bli att fundera över varför jag var så…icke uppvaktad. För visst var det någon gång man fick höra om någon som var intresserad, genom kompisar, men det var likt förbannat aldrig någon som uppvaktade mig eller ens bjöd ut mig. Jag var helt enkelt inte tjejen som killar visade sitt intresse för.
Hela min tonårstid bestod av ångest. Över att aldrig vara tillräckligt ball eller söt för att någon skulle vilja bli ihop med mig. När jag som 19-åring flyttade till en annan stad för att plugga så var det en jäkla röra av folk som låg korsan tvärsan även med andras pojkvänner. Jag fick aldrig ligga. Den killen jag gillade han kom in på annan skola i en annan stad och flyttade efter bara några veckor. Det han ju aldrig bli nåt där.
Så var det sen alltid. Det hann liksom aldrig bli något innan något annat kom i vägen.
Det jag då fick veta var ju att om han inte tydligt visade att han gillade mig så gjorde han aldrig det. Tro inte att han är intresserad
Det köpte jag och så blev jag hon som ingen gillade eller var förälskad i på riktigt.
Lite synd är det förstås att jag inte förstod att jag visst var gillad. Killar var förälskade i mig och tjejer ville hänga med mig kanske inte mer än någon annan, men definitivt inte mindre, och det var ju det jag gick runt och trodde. Att jag var oviktig.
Jag undrar bara vad som hänt om de som var förälskade i mig hade berättat det då. Jag hade antagligen inte börjat dejta dem men jag hade ju blivit smickrad och kanske hade det bidragit till att jag trott mer på mig själv.
Om om hade funnits, Vem hade jag varit då?
Zmillas 